...eller iallafall skinka från en gris som har fått leva i enlighet med kraven för KRAV-märkning.
Den senaste tiden har det varit en del skriverier om hur de grisar som blir fläskfileér och annat egentligen har det. Det är väl knappast en nyhet för någon att varken grisar eller andra slaktdjur idag lever under förhållanden liknande någon sorts Astrid Lindgren idyll - men många gånger verkar de ha ett mer misarabelt liv än vad man kan föreställa sig.
Jag har en vän som arbetar med djurskydd och således är rätt insatt i dessa frågor så jag passade på ställa några frågor till henne om hur det egentligen ärmed de svenska grisarna. Hur dåligt har dom det
generellt sett? Har de det halv-ok förutom hos vissa rötägg? Och hur
mycket bättre har KRAV-grisarna det? Och hur mycket värre är livet för de
grisar som slutar sitt liv som fläskfile för 59 kr/kg (dvs exv de
danska)?
Här är svaret:
Svenska grisar (slaktsvin) har det inte allt för bra.
Man kuperar dock inte (regelmässigt) svansarna på grisarna i sverige.
Däremot så händer det att de är så stressade att de gnager av dem på
varandra.
Slaktsvin hålls på en väldigt liten yta (även de minimimått som finns
i lagstiftningen är snålt tilltagna, då lagstiftarna naturligtvis
tagit hänsyn till slaktsvinsproducenternas önskemål).
De ges en otroligt liten mängd strö, trots att det står i
föreskrifterna att de ska ha strö både för komfort och sysselsättning.
Anledningen till att de ges sådan liten mängd strö är (enligt
slaktsvinsproducenterna) att grisarna äter upp strö't och att det blir
för dyrt att hålla den föreskrivna mängden (De får inte betalt av
konsumenterna).
Då grisar faktiskt är otroligt intelligenta djur som har ett stort
behov av att utföra sina naturliga beteenden så får de snabbt
stereotypier och stressrelaterade problem, som kan visa sig som
svansbitning.
De slaktsvinsproducenter som är anslutna till Krav ska ge svinen
ekologiskt foder och fri tillgång till hö eller annat grovfoder.
Grisarna ska ha möjlighet att gå ute året om för att kunna böka, (de
har större ytor att röra sig på) och under sommaren ska de få beta
fritt och svalka sig i gyttjebad.
Krav har dessutom egna gårdskontrollanter. Så dessa får ju fler
kontroller, eftersom vi också kontrollerar dem.
"Vanliga" slaktsvin står ihopträngda på kallt betonggolv med ytterst
lite (om något) strö och ser aldrig solens ljus eller känner gräs och
gyttja under magen.
De kan aldrig springa runt och skutta (som grisar faktiskt gillar att göra).
Jag har alltid berörts mest av hur illa slaktsvinen har det. Och då
ska man ha i åtanke att sverige har ett mycket bättre skydd för
slaktsvin än t.ex. Danmark, som precis som du säger fortfarande får
"fixera" suggan så att hon ej har möjlighet att pyssla om sina små
kultingar.
En sugga som har gott om utrymme skulle aldrig komma på tanken att
ligga ihjäl sina kultingar (naturligtvis.. allt annat vore ju korkat).
En sugga på för liten yta kan dock bli så stressad att hon ligger
ihjäl sina bebisar eller helt sonika dödar dem.
Jag tycker att det är jättebra med den debatt som nu startat och jag
hoppas att slaktsvinsproducenterna tar till sig den allmänna
opinionen.
Sedan så är det naturligtvis upp till konsumenterna också.
Det är svårt för svenska producenter att konkurrera med utlänskt kött-pris.
Vi har högre krav på djurskyddet i sverige, vilket innebär högre
kostnader för producenterna.
Vi har dessutom betydligt svårare att hålla djur öht i Sverige p.g.a. klimatet.
I många andra EU-länder så finns inte samma behov av ordentliga
isolerade byggnader åt djuren, utan de kan hållas utan dessa
investeringar.
Kan de svenska producenterna då spara några kronor på strö och
överbeläggning, så försöker de ju (vissa i alla fall) göra det.
Problemet för det svenska djurskyddet (som inte har belysts ordentligt
i media) är att denna övergång av kontrollen från kommunen till
Länsstyrelsen föreslogs redan år 1999.
Det blev inte aktuellt då, men nu.. tio år senare. Tyvärr så har de
använt sig av samma budget som föreslogs 1999 och inte beaktat den
allmänna prisökning som skett.
Länsstyrelserna har inte fått nog med pengar för att anställa
tillräckligt många djurskyddshandläggare, vilket medför att de inte
hinner kontrollera alla ställen som borde kontrolleras.
Jag har hört med mina kollegor runt om i Sverige, och läget är
likadant överallt.
Alla går på knäna och jobbar minst 45-50-timmarsveckor för att hinna
skrapa lite på ytan.
Tyvärr så verkar vi vara en ganska tålig yrkeskår, så det är ingen som
höjer rösten tillräckligt. (Dessutom så är vi ju allihopa sådana som
brinner för sina yrken)
(Vi är ju dessutom bara ca 130 personer som har detta yrke i Sverige)
Kort svar: Grisarna har det inte så bra i Sverige. Men betydligt
bättre än i många andra länder.
De slaktsvinsproducenter vi har i Norrbotten har vi i dagsläget inte
haft några förelägganden på. (Vilket naturligtvis inte är en garanti).
Börjar vi (konsumenter) vara villiga att betala för svenskt kött, så
kanske det kan bli bättre..
Men.. hur många köper inte den där billigare fläskfilén från Danmark?
Vilket medför att de svenska producenterna måste försöka sänka sina
priser.. och kostnader för att få sitt kött sålt.
Mitt råd: Köp svenskt och ta kostnaden!
Nu har iallafall jag bestämt mig. Framöver blir det svenskt griskött här i huset - och allrahelst KRAV-märkt. Och något som definitivt kommer att vara KRAV-märkt om det går att hitta är julskinkan. Jag tänker inte tillbringa min jul med att äta av någon som levt sitt liv på ett kallt betonggolv och som aldrig ens har fått vistas utomhus och känna jord mot sin kropp. Inte en chans! Som jag förstått det brukar det dock vara svårt att få tag i KRAV-märkt julskinka på grund av Nitrit-förbudet i KRAV. Tidigare år har Coops "Änglamarkskinka" dock kommit från grisar som fötts upp i enlighet med KRAV. Skinkan är ändå inte kravmärkt eftersom nitrit sedan har tillsats. Men grisarna har ju iallafall haft det bra - och just julskinkan får ju gärna hålla några dagar extra så nitrit kan jag leva med. Det lutar alltså åt en Änglamarkskinka (om inte utbudet är väldigt anorlunda i år jämfört med tidigare år.
Jag är mycket medveten om att även andra djur än grisar far illa. Och att människor som arbetar med att få fram mat som vi äter även de far illa (liksom miljön). Men jag har varken ekonomi eller kunskap nog till att göra alla inköp "rätt". Så nu får det bli detta lilla - bättre ett litet steg än inget steg alls tänker jag... (Dessutom försöker jag ju redan sen tidigare att t.ex. köpa KRAV-odlade bananar av hänsyn till plantagearbetarna, närproducerat för att gynna våra norrländska bönder och för att minska på det utsläpp transporterna innebär och dessutom att överlag handla med hjärtat/hjärnan de gånger plånboken tillåter - vilket tyvärr inte är så ofta som jag hade önskat då vi under lång tid har haft en av oss vuxna hemma med barnen). Men liksom det mesta annat är ju detta en fråga om egna val och prioriteringar - någon onödig chipspåse, kakpaket el dyl mindre så kan man nog välja den svenska KRAV-producerade fläskfileén istället för exv. den danska.
Jag är även medveten om att det säkerligen finns vissa icke-KRAV-producerade grisar som har det bättre än de KRAV-producerade. Liksom det antagligen finns KRAV-producerade som på grund av enstaka rötägg har det riktigt illa. Liksom det inom vissa hjälporganisationer försnillas pengar...osv.
Men ska man alltid undvika att ta ställning eller att hjälpa eller dylikt bara för att syftet med ens tanke kanske inte uppnås på grund av enstaka fuskare...då är det illa tycker jag.
Dessutom är det utom min kontroll att veta vilken skinka eller fläskfilé som är uppfödd av ett rötägg och vilken som inte är det - därför väljer att lita på det enda jag har att gå efter, dvs. det får bli KRAV-märkt eller åtminstone svenskt.
Två artiklar om ämnet:
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_2956753.svd
http://hd.se/inrikes/2009/05/27/aeven-svenska-svin-plaagas/
Vad innebär KRAV för grisarna (källa: www.krav.se)
Också grisarna på KRAV-godkända gårdar får ekologiskt foder och fri tillgång till hö eller annat grovfoder. De har möjlighet att gå ute året om för att kunna böka. Under sommaren kan de beta fritt och svalka sig i gyttjebad. Kultingarna får vara kvar hos mamman i minst sju veckor. Transport och slakt ska ske lugnt och värdigt.
(Bilden är lånad från www.hd.se)
